Hemort

Min morbror Børge och hans fru Edith bor i Suldrup, ett litet samhälle i Norra Jylland. De bor ungefär sex kilometer ifrån gårdarna där de föddes och har bott inom detta område under hela sitt åttioåriga liv. Børge blev döpt, konfirmerad och gift i den samma kyrka som hans mor, min mormor, engång döptes, konfirmerades och blev gift. Hans barn döptes, konfirmerades och blev också gifta där.

I Suldrup finns ett äldreboende som tillika är vårdhem och kulturhus. Intressanta föredrag, allsångskvällar och studie- och hobbycirklar äger rum här. Friska äldre hjälper handikappade äldre. Børge och Edith kommer här till stadighet flera gånger i veckan sen flera år och är således väl bekanta med allt som försiggår här. De vet också att den dagen en av dem eller båda inte längre klarar av att bo hemma kan de flytta hit. På kyrkogården vilar många gamla släktingar och vänner. De har utsett sina egna gravplatser och tar ofta sina promenader här förbi.

Själv bor jag 600 kilometer ifrån gården där jag föddes. Jag har flyttat tjugo gånger under mitt liv. På samtliga mina tidigare boplatser är det de människor jag levt tillsammans med som har varit mitt starkaste fäste och också orsaken till att jag funnits på just de platserna.

När jag flyttade till Södertälje var det mitt första helt fria val. Alla jag älskar och behöver bor numera så utspridda att jag inte kan välja bostadsort efter någon av dem. Jag vill inte flytta mera och det finns ingen säkerhet för att inte alla andra fortsätter att flytta. Så jag får rota mig på egna ben.

Jag valde Södertälje för att det är en riktig stad. Här finns allting. Samtidigt är här en distinkt centrumkärna med både vatten- och järnvägar. Här finns kvar betydande rester från Södertäljes förflutna som villastad med mycken grönska bevarat överallt i staden. Dessutom har jag rimligt nära till de flesta av mina viktigaste släktingar.

Men kan man rota sig på ett nytt ställe som saknar ett personligt förflutet och där man ingenting vet om sin framtid? Södertälje hotas hela tiden av närheten till Stockholm. Att ha ett eget, riktigt sjukhus t ex betyder så mycket för stadens identitet och för tryggheten hos oss som bor här. Men det får vi hela tiden kämpa för att ha kvar.

Nu är det ju inte bara i Södertälje det verkar så ensamt och otryggt att bli gammal utom i hela Sverige.

På tåget träffade jag en kvinna som bodd fyrtio år i Sverige. Hon har fött barn, arbetat och bott här hela sitt vuxna liv. Hon kom hit som jugoslav och behöll sitt ursprungliga medborgarskap eftersom hon vill återvända hem när hon blir gammal. Trots allt som hänt på hennes ursprungliga hemort (Jugoslavien finns inte längre, hon har numera kroatiskt medborgarskap) vill hon ändå ”hem”. – Jag har arbetat med gamla i Sverige och de verkar inte må bra, förklarar hon.

Är det så? Eller är det vi som har alla våra gamla släktingar utomlands som får en så ensidig bild av åldrandet här? Kanske saknar vi de nyanser som kommer sig af den personliga kännedomen som egna släktingar ger. Kanske finns det alltid några gamla släktingar vi inte orkar med och andra som lever kvar mitt i gemenskapen ända till slutet.

18 juli 2004
Esther Hansen