Frälsningsarmén i Södertälje

– Uppfattar folk oss som lite ”amish”? Frågar Arne Vauhkola som är kapten i Frälsningsarmén. Och visst gör vi väl det. Visst är det en kvarleva från artonhundratalet att se frälsningssoldaterna i sina fina uniformer stå och vakta julgrytan hela adventstiden med uppmaningen till oss alla att hålla grytan kokande. Och visst är det förunderligt gammalmodigt att så självuppoffrande ägna sin tid, sina krafter och sina pengar åt att hjälpa de sämst ställda i samhället.

I Frälsningsarmén gör sig inga egoister besvär, som medlem finns inget jordisk att vinna utan en ständig uppmaning att ge. Hur har folk råd att vara med i frälsningsarmén? Kan jag tänka ibland. Inte nog med att orkestern ägnar så mycket tid och kraft åt övningar och spelningar som inte ger någon ersättning, de uppmanas dessutom att betala till kollekten vid varenda spelning de har! Och uniformen är kostbar och bekostas av den enskilda medlemmen själv.

Musikkåren har hög internationell klass, har funnits här i 110 år och är en av de få kvarvarande kårarna som fortfarande marscherar på stan. De bjuder på så mycket glädje året om: Carols i juletid, konserter, hymner på kyrkogården och alla spelningarna lördag efter lördag i centrum.

Men när jag ser Arne stå vid grytan årets sista vardag blir jag ändå förvånat. Efter alla timmar som offrats upp mot jul trodde jag att även en frälsningssoldat kunde beviljas lite ledigt. När jag kommer närmare ser jag att insamlingen nu är till katastrofhjälp i Asien. Javisst. Så klart. Må vi inte låta oss luras av gammaldags uniformer och gammaldags värderingar, Frälsningsarmén lever och verkar i allra högsta grad här och nu.

– Folk är mycket generösa, berättar Arne. Och jag kan själv konstatera det samma då många kommer fram och lägger stora sedlar i grytan under tiden vi står och pratar. Jag tror, att vi med all rätt litar mera på Frälsningsarmén än någon annan hjälporganisation.

– Var finns den gamla damen som brukar stå här? Undrar några bekymrat. Alla oroar sig för att något skall ha hänt när inte Christina Sandberg är på plats. – Hon kommer i morgon, säger Arne lugnande.

Christina Sandberg är åttiofem år gammal och har troget stått på samma plats mitt i centrum sen 1965. Under tiden har husen rivits runt omkring henne och nya har byggts upp. Tempo blev till Åhléns. Men Christina Sandberg stod där i ur och skur med sin insamlingsbössa och sålde ”Stridsropet”.

Det var så utomordentligt välförtjänt att hon vid millennieskiftet valdes till århundradets södertäljebo! Ingen enskilt person har väl betytt så mycket för så många här i Södertälje. Inte bara alla pengar hon samlat in till de som bäst behöver det här i staden och annorstädes. Utan hon står där också med en öppen famn och ett lyssnande öra för alla som behöver. Och generöst ger hon oss alla Guds välsignelse med på vägen.

Skolbarn och journalister kommer fram och intervjuar Christina. – Varför gör du det här? Undrar de förvånade. Christina Sandberg som numera inte klarar sig utan sin rollator, har svårt att gå och stå, och ändå tar sig hit varje morgon utom då det är gudstjänst eller Hemförbundet.

* För att jag älskar Gud och Frälsningsarmén så mycket! Svarar hon enkelt.

2 januari 2005
Esther Hansen