Porträtt av en folkhögskoleelev

* Var har alla gamla original tagit vägen? Frågade någon. Vi tänkte efter, tittade på varandra och insåg att det är vi själva som är på väg att bli gamla och originella. Eller som någon annan konstaterade: - Vi föds lika men dör som original!

Gunhild är snart 53 år och knappast gammal än. Men gammal nog för att ha levt hela det vanliga vuxenlivet: flytta hemifrån, gifta sig, få utbildning och arbete, barn och radhus, Volvo och sommarstuga.

Barnen växer upp och flyttar hemifrån och de vuxna tvingas återvända till sina egna liv. Gunhild flyttade tillbaka till barndomshemmet, en tvåfamiljs villa i Ösmo. Hon kom i tid för att kunna dela sin mammas sista år i livet och därmed fortsätta en familjetradition. Gunhilds föräldrar hade tidigare delat huset med farföräldrarna och hjälpt dem på gamla dagar. Numera har Gunhild och hennes syster Birgitta var sin lägenhet i huset. De sköter gemensamt trädgården och växthuset och delar flitigt med sig av skörden till vänner och bekanta.

Mitt första intryck av Gunhild är förknippad med hennes ryggsäck som hon alltid bär med sig. Den är rymlig och välfylld. Vad än hon eller någon annan kan behöva finns oftast med: en liten pall att vila benen på, äpplen, plommon, blommor, papper, pennor, linjaler, klistermärken, kamera etc.

Gunhild är aktiv i flera olika samanhang, till exempel i hembygdsföreningen tillsammans med sin syster och i museijärnvägen tillsammans med sin bror. Det sistnämnda är en länk till farfadern som kom till Södertörn som rallare och var med och byggde Nynäsbanan för drygt 100 år sedan.

Gunhild går just nu en kurs på Hagabergs folkhögskola och kan där utveckla alla de förmågor som fått stå i bakgrunden under vuxenlivet. Hon får sjunga och måla, modellera och skapa. Hon får nya vänner och nya perspektiv och livskriser, sjukdom och trauman förs in i ett större sammanhang. De flesta morgnar deltar Gunhild i ”Andrum”, som är en tid för eftertanke före skoldagens början, i Hagabergs kapell. Hon har här fått ett förnyat intresse för andliga frågor som ytterligare fördjupats genom samtal och studier.

Gunhilds mamma föddes i Södertälje. Morfar och senare morbror var trädgårdsmästare och sålde sina grödor på Stora torget här och Gunhild var som barn ofta på besök. Genom folkhögskolan väcktes också intresset för Södertäljes kulturliv och hon är en aktiv deltagare i matpatrullen.

Under matpatrullens sommaruppehåll bjuder hon oss alla på pajprovning. Hon har bakat lök- mangold- renfärs- och rabarberpaj och vi får ge våra omdömen. Alla är goda. Vi har olika favoriter och äter som vanligt med god aptit åtföljda av samtal om våra sommarupplevelser.

Efter maten får vi en liten sightseeing i Ösmo medan Gunhild berättar om samhället förr och nu. Hon kan peka ut åtskilliga hus med flera generationer under samma tak. Vi diskuterar goda och dåliga sätt att bli gammal. Yngre människor säger ofta: Han/hon håller på att bli gammal, som ett sätt att ursäkta och avfärda någon man inte längre förstår sig på. De senaste åren tänker jag allt oftare att man med stigande ålder blir mera och mera sig själv. När fasaden börjar spricka syns det tydligare vad som finns inunder.

1 augusti 2004
Esther Hansen