Borta bra men hemma bäst.

Jag har i likhet med många andra semesterfirare levt i kaos den senaste månaden och tidvis haft lite hemlängtan. Det har aktualiserat en fråga jag ofta funderat över: Vad är det som får oss att känna oss hemma? Var är hemma någonstans?

Det är inte alltid där vi bor. I själva verket har jag börjat tro att det är en rätt ovanlig lycka att få känna sig hemma i sin bostad. Vi är så många som åtskilliga gånger ryckts upp med rötterna och fått kämpa för att rota oss i en ny och ovan miljö. Och hur gör man det? Hur ”rotar man sig?”

Vi lever i en mycket materialistisk tid där våra saker betyder så orimligt mycket. När mina vuxna barn och jag i stort set samtidig flyttade hemifrån åt olika håll klamrade jag mig känslomässigt fast vid mina äldsta och mest slitna saker. Jag hade alltid trott, att när jag inte längre skulle dela hem med någon annan, då skulle jag börja om med nya fräscha möbler. Men nej, alla repor och omöjliga fläckar bar på omistliga minnen. Mina små barn som ritade där de inte fick rita och liknande.

Min svärfar sa alltid att han skulle hem till sina saker när vi försökte få honom att stanna lite längre. Jag förstår honom nu.

En del av min semester bytte jag bostad med min syster och svåger i Köpenhamn. Här fick jag prova på att leva omgiven av nya fräscha saker samtidigt som jag läste boken min syster rekommenderat mig: ”Ryd op i ditt rod” (ungefär: ”Städa upp i röran”). Boken lär ut att vi bör göra oss av med alla saker vi inte haft någon användning för senaste året och understryker vikten av att befria oss från alla tyngande minnen och sakerna som bär på minnena.

Medan jag letar efter kaffet, undrar hur kaffebryggaren fungerar och var närmaste affär finns funderar jag över hur lång tid det vill ta att känna sig hemma på ett nytt ställe med nya saker. Och det går på ett sätt mycket snabbt. Redan efter ett par dagar har jag skaffat mig nya rutiner och vet var allt jag behöver finns i lägenheten och hur det fungerar.

Samtidigt börjar jag orientera mig i närmiljön. Jag går runt kvarteret och genomkorsar de närmsta gatorna i mitt sökande efter soptunnor och återvinningsstationer. Jag tänker på Gunhild som lär känna sin hemort genom att beslutsamt genomvandra varje liten gata i sin närhet och sedan färglägga den på en karta över området.

Min mor följer stadens utveckling genom att åka med varje ny buss från ändhållplats till ändhållplats. Jag tar till mig denna metod för att återerövra Köpenhamn som förändrats så mycket efter Öresundsbrons tillkomst och omläggningen av hela bussnätet efter metrons öppnande. Flera nya busslinjer (A1-A6) bjuder på en liten skrift som berättar om alla intressanta saker vi passerar på vägen.

Längre än så här kommer jag inte i mitt ”rotande” innan det är dags att flytta vidare. Under de nästa veckorna lever jag nomadliv. Och det är väl en del av semesterresans tjusning, att man inte behöver engagera sig på djupet. Man flyter omkring på ytan. Det förflutna och det kommande försvinner och man uppnår den sällsynta närvaron i nuet som ger en ny energi att återta vardagen med. Sen är det så skönt att komma hem! Den diffusa hemlängtan jag kände före semestern har (tillfälligt?) stillats: Jag är hemma! Det är här jag har min bas i livet.

2 juli 2004
Esther Hansen