Att skriva sin tid

Att skriva sin tid är krönikörens viktigaste uppgift. Men det är mycket svårt att få syn på den tid man själv lever mitt uppe i. Det är som att bedriva forskning samtidigt med att man arbetar på akutmottagningen.

När Latin Kings började skriva sina texter för tio år sedan visste de inte att de skrev svensk samtidshistoria eller att de därmed skulle säkra sig en plats i musikhistorien. De skrev och rappade om den verklighet de befann sig mitt i på det språk de hade gemensamt, nämligen förortssvenskan i Norra Botkyrka. Och alla vi som missade det, då det hände, får chansen att inhämta kunskaperna härom tack vara TV.

I mitt eget sökande efter tidens tecken bemärker jag detaljer i TV-programmen jag tittar på: Tänk att man fortfarande ända fram till vår tid kunnat bo på pensionat i Köpenhamn! Tänk att der så alldeles nyligen fanns ett boende för socialt handikappade människor som inte var ett omhändertagande av sociala myndigheter utan ett boende med en full service som användes av alla möjliga människor i kortare eller längre tider.

Och tanterna på de offentliga toaletterna vid Sergels torg: Tänk vilket viktigt socialt arbete de gjorde! Vad sparade vi på att ta bort dem? Eller alla garderobstanterna på sjukhusen, tänk så ödsligt det blivit utan dem! Och vad gör de nu? Länge leva alla duktiga TV-dokumentärfilmare som följer upp och visar os det.

Med TVs hjälp reser jag med en amerikansk desertör tillbaka till Vietnam och Song My. Jag lyssnar till hans och överlevandes skräckberättelser om hur amerikanska soldater utplånade människorna som kom i vägen, barn och gamla, kvinnor och män, försvarslösa vanliga människor. Detta visste jag om redan då det hände (tack vare TV). Just här tog mördandet slut (Vietnam har ingen olja!). Men amerikansk imperialism fortsätter att skövla och ta för sig av världens naturtillgångar. Och amerikanerna mår inte bra utan mördar varann i en utsträckning som liknar ett utdraget inbördeskrig.

Jag lyssnar till ett TV-samtal i utbildningsradions regi om vårt behov av trygghet. Ett annat radiosamtal handlar om att trenden förändrats från ”sikta mot stjärnorna” till nödvändigheten av att acceptera våra begränsningar. Än så länge är det bara små fyrbåkar i debatten om den svenska sjukligheten som moderaterna tror sig kunna bota med morot och piska. Men kanske kan solidariteten väckas till liv igen, när vi hittat fotfäste i allt det nya, accepterat våra begränsningar och fått lite personlig trygghet? (Om vi får det).

Jag har med stort intresse följt den danska TV-serien ”Krøniken”. Jag föddes själv 1949 i Danmark, samma år som serien börjar, och de första sju avsnitten tyckte jag att TVs framväxt tog på tok för stor plats (i min familj fick vi ingen egen TV förrän 1963). Men allt eftersom serien fortskridit har jag blivit medveten om vilken revolution TV inneburet för hela vår världsbild och för hela världens förändring.

Internet är den naturliga följden av den redan etablerade medvetenheten om att hela världen är vårt hem och vårt ansvar. Men det återstår för oss att klara av att leva med den medvetenheten och det ansvaret. Och att reda ut hur vi skall kunna det.

26 november 2004
Esther Hansen