Elfride Jelinek- en svart sol?

Det första som slår mig är den ytterst negativa presentation hon får då det tillkännages att hon utsetts till årets nobelpristagare. Åter en oläslig pristagare, tänker jag. Synd när det nu för en gångs skull är en kvinna!

Sen får jag höra att hon inte kan komma till prisutdelningen p gr a att hon är psykisk sjuk. Det är intressant och värd att framhäva i dessa tider då så mycket negativ publicitet har ägnats åt det hot psykisk sjuka kan utgöra. Man kan alltså vara psykisk sjuk och nobelpristagare, bra!

TV visar ”Pianisten” och jag fascineras av det extrema mor-dotter förhållandet som här skildras. Min första reaktion, att det är för overkligt, motsägs av att filmen lär bygga på en självbiografisk roman (”Pianolärarinnan”).

Nu är mitt intresse väckt och jag försöker i olika sammanhang få med mig andra kvinnor på att vi tillsammans skall studera Elfride Jelineks författarskap. Men nästan alla slår ifrån sig, vill inte!

Och det är ju också intressant. Här har vi en kvinnlig författare som skriver om livet som kvinna här och nu och andra kvinnor slår ifrån sig och vill inte veta av det hon skriver. Vad beror det på? Är det skammen som väcks när hon så naket och självutlämnande beskriver den kvinnliga masochismen inifrån?

Efter att ha sett film (Pianisten) och teater (Prinsessdramer), intervju och nobelföreläsning är det då äntligen dags att faktisk läsa denna författare. Och stor är min överraskning då det visar sig att hon är så lättläst! Jag sträckläser ”Pianolärarinnan” och förutom att språket är ren njutning är också landskapet så välbekant. Jag känner mig hemma i boken direkt.

Hur kan det komma sig? Mina egna relationer har ingen likhet med de relationer Elfride Jelinek ger os inblick i. Jag har inte heller gått på porrbiograf, smugit i buskarna och tjuvtittat på andras sexuella utlevelser eller dylikt. Vad är det som gör det hela så välbekant?

Lars von Triers film ”Breaking the Waves” gav mig samma spontana igenkännande men då visste jag genast att han hade filmat mina mardrömmar. Så är inte fallet nu men det känns ändå som ett negativ av min egen verklighet. Kanske en bekräftelse av att det finns något sådant som Jungs kollektiva undermedvetande. Kanske är det så att TV har gjort oss alla till smygtittare. Jag behöver inte smyga i buskarna eller gå på porrbiograf. Jag kan överhuvudtaget inte sätta på TV utan att påtvingas alla mänsklighetens dygder och lastar, synder och lustar, kriser och katastrofer.

Prinsessdramer handlar om alla våra moderna kvinnliga arketyper: Snövit och styvmodern, Törnrosa och Prinsen (Jag är den jag är!), Jacqueline Kennedy och Marilyn Monroe, Sylvia Plath och Elfride Jelinek och MODERN. Det på en gång överraskande och välbekanta i dialogerna påminner mig om att vi i vår tid kanske alla lever mer eller mindre i dialog med massmedier. Åtminstone för vi inre dialoger, tvingas förhålla oss till allt som visas, sägs och skrivs.

Mitt intresse att utforska Elfride Jelineks författarskap är väckt.

29 januari 2005
Esther Hansen